När Luna kom till världen- en förlossningsberättelse

Med mitt minne borde jag ha skrivit ner allting första natten på special-BB, men bättre sent än aldrig som man säger :)

 

En av de sista magbilderna

 



Sista veckan innan Luna föddes började det dra igång ordentligt med starka regelbundna, vad som senare visade sig vara, förvärkar. Vi åkte in helt fyra gånger innan det var dags på riktigt! De första tre gångerna möttes vi av jättegullig personal som kopplade upp mig för att få en ctg-kurva och undersökte om det hänt något mer med tappen. Den var dock stadigt bara öppen 2-3 cm och värkarna jag hade avtog VARJE gång vi kom in och jag la mig där. Konstigt med tanke på att när jag var hemma kunde jag inte ens sitta ner utan det gjorde då så ont att jag vaggade runt i lägenheten. Alla gånger vi var inne fick vi själva vara med i beslutet att vi skulle åka hem igen och invänta att det skulle dra igång "på riktigt". Den berömda asäckliga slemproppen släppte i omgångar och det fanns ingen tvekan om att det var på gång!

På söndagen den 2 december är jag riktigt less på det här. Jag snittar 2-3 timmars sömn per dygn och har restless legs så fort jag lägger mig i sängen. Vaknar av värkar som är oregelbundna men onda. Vi bestämmer oss för att dra på julmarknad i Gamla Linköping, för att få något annat att tänka på och valla mig runt lite. Det är svinkallt och jag lyckas dra på mig ett par täckbyxor och baxar in mig i bilen där jag försöker sittandes dubbelvikt att nå min fot...det knäpper till lite i vad jag känner det som, ryggen...och rinner vatten i mina brallor. IIIIIIIIIIIH ylar jag och Patrik undrar vad jag pysslar med. "Jag tror vattnet gick" säger jag, och springer upp till lägenheten igen för att kolla läget. Jag tycker inte det var så mycket, så jag byter bara lite kläder och går ner igen. Om det nu var det så borde det ju hända något mer tänker jag. Inget mer händer denna dag, mer än de vanliga förvärkarna.

Under måndagen känner jag att det sipprar vatten om jag böjer mig "ihop" med magen, alltså om jag trycker till den lite, samt om jag hostar. Tycker fortfarande det är för lite att bry sig om, och inte förrän framåt kvällen kommer jag på att det är inte bra att gå omkring med vattenavgång för länge utan att få det kollat pga infektionsrisken. Slänger iväg ett samtal till BB, och beskriver hur det varit samt att det är en tydlig lukt av typ hav, eller sperma om man nu hellre vill beskriva det så :D Vilket är typiskt för just fostervatten tydligen. Dom vill att jag ska komma in på en kontroll genast, då det gått så lång tid sen då jag kände första vattenavgången... Vi får åker in och får återigen kopplas upp för ctg-kurva och denna visar faktiskt på ett regelbundet värkarbete, som jag dock inte känner något alls utav. In kommer en barnmorska och tjoar "Det verkar som det är dags för en bebis här ikväll!" och vi får upp förhoppningarna för att nu jäääävlar så är det på riktigt! Sen är det skiftbyte och med det skiftades även våra fina förhoppningar till betydligt tråkigare känslor.

In kommer en gammal kärring, och tar med oss till ett annat rum för en undersökning för att konstatera vattenavgång. Hon gör där den mest smärtsamma jävla kontroll jag varit med om, bara då hon ska känna efter hur öppen jag är. Då hon gjort det konstaterar hon att det inte hänt något alls med tappen. "Nähe är den fortfarande 2-3 centimeter öppen bara?" undrar vi , och hon fnyser att den är inte alls 2-3 centimeter öppen utan INGENTING. Det tycker vi låter jävligt konstigt, då 6 personer sammanlagt tidigare har konstaterat det! Men hon påstår att alla känner olika och hon har rätt. Orkar inte tjabba med henne utan skiter i det...och hon säger därefter att hon kan konstatera att vattnet INTE har gått. "Men jag har ju känt att det sipprar vatten flera gånger" försöker jag. Men näe...det är vanligt att man kissar på sig mot slutet av graviditeten säger tanten....HAHA, som om jag inte skulle känna skillnaden??  Jag blöder en hel del efter hennes hemska undersökning, och vi blir därefter hemskickade med orden "Ta en panodil och försök att sova". Jo tjena, jag har inte kunnat sova på en vecka, och då med hjälp av citodon!... Vi sa inget utan packade ihop och gick.

Resten av kvällen satt jag i soffan med ont...försökte sova men det gick som tidigare. TENS-apparaten gick på högvarv. Nästa dag blev den stora tjutardagen. Här orkade jag bara inte mer efter mer än en vecka av sömnbrist och nästan konstant smärta mer eller mindre! Tjöt som en liten gris, och sen kändes det lite bättre. Framåt kvällen åkte vi hem till mina päron för att käka middag och träffa Theo som sovit där under hela veckan då vi behövt åka in till sjukhuset mitt i nätterna...Under middagen kommer flera kraftiga värkar som gör att jag får dra upp styrkan på TENSen rejält. Käkar färdigt och de forsätter komma. Nu går jag ifrån bordet för jag kan inte sitta ner när värkarna kommer, och Patrik och mamma hänger med ut till vardagsrummet. De säger åt mig att lägga mig i badet en stund, men jag är skitförbannad på smärtan och vill åka hem och ställa mig i duschen. Mamma säger "du har varit jätteduktig hela veckan, jag fattar inte hur du har stått ut med det här så länge!" och jag börjar tjuta som en liten gris. Labil, javisst :D Säger att jag är så jävla förbannad på det här, och åka in det vill jag faaan inte för jag är rädd att den hemska barnmorskan jobbar igen och jag vill inte in och vända igen. Jag tänker inte åka in förrän jag knappt kan gå är min helt seriösa tanke, för att inte behöva åka hem igen. Sunt och bra ;)

Vi tar och bestämmer oss för att åka hem så jag kan ställa mig i duschen. Står nu på tå och svär när värkarna kommer. Patrik försöker övertala mig om att vi ska åka in för såhär kan vi inte ha det. Nej säger jag och skållar mig i duschen. Patrik ringer förlossningen under tiden jag är i duschen och beskriver den senaste veckan i kort, samt hur jag håller på då. Han ifrågasätter att igångsättningstiden vi fått är satt till den 12e december, då jag är i princip slutkörd av detta redan nu. De svarar då att det är inga problem med att ändra denna tid och jag får en tid klockan tio nästa dag för en konsultation med en läkare om hur denna igångssättning ska läggas upp. Det har tydligen inte varit något problem att ändra det till tidigare, men inte en kotte har bekymrat sig om att säga det till oss då vi varit inne... Patrik kommer in till mig och säger detta och jag börjar här känna att duschen hjälper inte ett skit längre. Kliver ur och vill koppla på mig TENSen igen istället. Får en rejäl värk och trampar runt som en stolle på tå i hallen medans Patrik kopplar fast sladdar och säger till honom " Ring dom och säg att vi kommer in NU istället" vilket han inte är sen att hänga på...

Vägen in till sjukhuset är inte särskilt behaglig. Det har snöat mängder och vägen via garnison som vi tar är inte plogad, utan har rejäla gropar överallt. Sitter och vrider mig i bilsätet som en liten mask och kör TENSen för fullt! Upp i hissen och jag fortsätter trippa omkring på tå och har lite lätt panikkänsla. Kommer upp till BB och möts av en barnmorska i korridoren som säger typ hej....och jag börjar böla såklart :D Väser fram att det gör så jäääävla ont!! In på ett rum med oss direkt och jag står och trampar vidare vid sängen och trycker på och av TENSen för fullt. "Det gör så jävla ont och jag blir så jäääävla förbannad!!" väser jag och känner mig verkligen riktigt arg på att det gör ont! "Det är bra, att kunna bli förbannad är en bra egenskap när man ska föda barn!" kvittrar barnmorskan :) Klockan är nu 19.40.

Nu kommer värkarna så tätt att jag inte kan sätta mig/lägga mig på sängen, vilket barnmorskan vill för att kolla hur mycket som hänt med tappen. Vi är på salen i cirka tjugo minuter och jag svär och trampar vidare på mina tår och kämpar som ett litet djur. Till slut säger barnmorskan att om hon ska kunna ge mig något mer smärtstillande så MÅSTE hon få undersöka mig. Vi kommer överrens om att direkt när nästa värk är klar, så ska jag så snabbt som möjligt "hoppa" upp i sängen så vi kan få det överstökat, även fast det kommer bli jobbigt att ta en värk sittandes. Det konstateras att jag nu är öppen fem centimeter och tappen är helt utplånad!

Barnmorskan frågar om vi har något förlossningsbrev och vi säger att vi inte har det, utan vill ta det som det kommer och prata istället. Hon undrar om tidigare smärtlindring, och jag säger EDA och TENS, samt bad. Patrik fyller på med lustgas också, och hon undrar om vi ska dra på lite nu? Jaaaa, äntligen tänker jag och hon drar på en svag dos. Drar i mig några andetag och börjar sedan att garva :D Sitter och är alldeles genomlycklig och fnittrar mig nu igenom värkarna, helt underbart :) Patrik ringer mina och sina päron för att säga att nu är det på gång på riktigt! Jag sitter lycklig i sängen och vinkar frenetiskt och asgarvar!
När Patrik ringer sin pappa slår det helt plötsligt om och jag går från glatt fnittrandes och vinkandes till ylande av smärta och vridandes som en liten mask. Det kommer sjuuuukt starka värkar som känns som om dom sliter kroppen itu. Andas lustgasen som en tok och ylar vidare, och barnmorskan sticker in huvudet i salen och säger "oj oj oj, jag gick bara förbi på väg till köket och hörde dig...det låter som om det är riktigt jobbigt??" ehm...jaaa det var ju en underdrift. Hon ökar på lustgasen åt mig.

Barnmorskan går iväg för att kolla till en annan patient hon har hand om. Hon hinner inte långt...efter några minuter är det totalt ohållbart och hon kommer tillbaka in igen. Jag vrålar i dödsångest och har det riktigt riktigt jobbigt. Hon frågar om hon kan göra en undersökning till efter en liten stund inne hos oss, och det går bra. Nu konstateras det att jag är fullt öppen (?!) Jag har alltså öppnat mig fem centimeter på cirka tio minuter, kanske inte så konstigt att jag trott jag skulle dö? :) Hon frågar oss också om vattnet har gått? "JA" säger ja, och hon säger att ja det verkar ju som så för här finns inga hinnor och inget vatten, så det stämmer! Jag drar en lång svordomsramsa om kärringen från dagen innan och är riktigt irriterad. Dessutom ligger jag och frågar vem som jobbar nästa pass, då det snart är dags för skiftbyte i Bregottfabriken. Både Patrik och barnmorskan säger flera gånger att jag ska inte tänka på det, det är dessutom inte kärringen som jobbar. Hög som ett litet hus frågar jag ändå gång på gång :P

Det börjar bli dags att krysta och jag håller i min lustgasmask för glatta livet. Använder den nästintill hela tiden, vill inte ta bort den då jag vill vara så väck som möjligt för det varit så obehagligt. Jag ligger och lyssnar på låtarna på radion, och hör allting lite i efterhand. Känns som allt jag upplever är på delay så jag vet om att det händer, men då är det redan klart. Hör hur både barnmorskan och Patrik påpekar flera ggr att nu har du ingen värk, ta bort lustgasen...gör det några gånger lite snabbt för att få tyst på dom :P Hänger i Patriks tröja med för jag tror att han försvinner, eftersom jag blundar hela tiden och inte ser honom.

Själva krystandet går också fort och intensivt...men är inte alls i närheten av så jobbigt som jag upplevt dödsångest-öppnandet innan! Jag stänger av mer och mer och vill inte riktigt lyssna på barnmorskan. Säger att jag inte orkar mer en gång också och hon säger " Det gör du visst det!" När jag inte lyssnat på ett tag och det inte riktigt går att få kontakt med mig mimar barnmorskan till Patrik att stänga av lustgasen, vilket resulterar i att jag ligger och suger i mig endast syrgas för glatta livet :D Jag hade ju mördat båda där och då om jag bara vetat om det!

När Luna nu äntligen kommer ut säger barnmorskan till mig "släpp nu masken och så tar du emot er bebis här!" och jag bara gör precis som hon säger och böjer mej alltså fram och är den som själv tar emot Luna. Helt sjukt! Får lite hjälp med att trassla ut navelsträngen som ligger ett varv runt hennes hals och lägger sen upp henne på min mage :) Kl 20.58 är en hon född, så det blev ingen långdragen förlossning denna gången direkt, om man nu inte räknar med alla förvärkar :) Och här är allt såklart frid och fröjd, minne som en guldfisk som man nu har, och alla smärta och allt det jobbiga är glömt :) Det övergår mitt förstånd hur allt är över där och då på två sekunder! Behövde inte sy något alls, och kunde gå själv upp till avdelningen 40 minuter efter förlossningen.

 

En alldeles nykläckt liten Luna!

Då vattnet hade gått tidigare precis som jag trott så var vi tvugna att stanna kvar på special-BB i två dygn ifall någon av oss skulle drabbas av en infektion till följd av detta. Hade kärringen gjort sitt jobb hade vi inte behövt det då om hon kunnat säga att det var en vattenavgång så hade jag fått antibiotika intravenöst under förlossningen.

Stolt pappa :)

Jag som egentligen ville hem direkt, fick nu stanna två dygn på sjukhus. Tjoho! Barnmorskan från förlossningen kom upp dagen efter för att prata med oss, då det var en väldigt intensiv förlossning som hon kallade det. Hon sa även att hade vi försökt åka in bara trettio minuter senare så hade det här blivit en hemmaförlossning trodde hon, för jag hade inte tagit mig ut till bilen. Huga!!!
Theo kom upp på besök för att hälsa på sin lillasyster, och firade med bakelser och att hålla i den skrikande Luna :) När klockan slog 21 det andra dygnet hängde vi på låset för att bli utsläppta och åkte hem direkt!

 Storebror & Lillasyster